Mary Madskills

För ett tag sedan så lovade jag mig själv att jag skulle försöka leva mitt liv lite less safe och våga lite mer.
Det har väl gått lite si och så med det, på vissa fronter har jag öppnat mig jättemycket och på andra håll är det precis som vanligt.

Men idag... idag så vågade jag något som jag aldrig vågat förut.
Jag är en sån som gärna sjunger, mycket och ofta.
När jag är hemma. Ensam. Eller full.
Men jag har aldrig hört mig själv sjunga (om man inte räknar med en extremt dålig inspelning av mig, syrran och kussen karaoke-sjungandes Livin' on a prayer när vi var på Cypern förra sommaren) och jag viftar alltid bort saken om någon säger att "Vad fint du sjunger". Då slutar jag sjunga och blir förlägen. ("varför känner de att de måste ljuga för mig", är en tanke som brukar flyga förbi i huvudet).
Anyhow.

Idag hittade jag inspelningsknappen på webkameran. Jag tryckte på den.
Och spelade in mig själv, sjungandes min absoluta favoritlåt i hela världen.
Utan Dina Andetag.
Det tog mig nog en timme innan jag vågade lyssna på inspelningen, de flesta har väl svårt för att höra sig själva inspelade under vilka former det än må vara.
Men till slut så vågade jag. Jag lyssnade.
Och det sög inte.
Hoppas jag? Kanske? Inte jättemycket iallafall?
Visst, jag är ingen Leona Lewis direkt.