Mary Madskills

Idag är det 2 år sedan papsen lugnt och stilla somnade in i sin sjuksäng hemma i mors vardagsrum.
2 år som har gått både fort och långsamt.
Förra året på den här dagen var jag ett enda stort vrak och bara grät och grät och grät.
Iår är jag naturligtvis fortfarande ledsen, det är inget som bara försvinner, men jag har fått en helt ny syn på livet under de senaste 12 månaderna känner jag.
Förut tänkte jag väldigt mycket på framtiden och var lite av ett kontrollfreak som ältade saker alldeles förmycket.
Nu tar jag var dag som den kommer mest, chillar runt och bara njuter (försöker iallafall).
Har inte riktigt sluta älta, men ältar VERKLIGEN inte lika mycket som förut.

Jag tänker nu mestadels på pappa med glädje, småler över saker som jag vet att han hade gillat.
Men jag glömmer aldrig och jag kommer alltid att sakna Pappa Bertil.

Puss, daddy!