Mary Madskills

Vår familj har aldrig varit religiös, aldrig troende.
Visst, vi är döpta, men det är också allt.
Jag är inte konfirmerad och de enda gånger jag varit i en kyrka är under skolavslutningar, dop och begravningar.
Jag tycker inte om att gå i kyrkan, det ger mig en olustig känsla att stiga in i en kyrka - mest för att jag vet att nu kommer jag att tvingas att lyssna på en jävla massa skräp.

För mig så finns det ingen Gud.
Ingen långskäggig man som sitter däruppe och styr över våra liv, ingen gubbe som viftade med nävarna och skapade jorde och allt vad det var.
Ingen Gud som straffar och belönar.
Jag tror att vi alla styr över vårt eget öde, att vi har full kontroll över vad som händer i våra liv.
Kristendomen och de religioner som liknar den (judendom, islam främst) tycker jag är rena rama rappakaljan.
Jag tycker att det är lite tragisk att det finns människor som är så pass "svaga" i sig själva att de känner att de måste ha en högre makt att styra deras liv.
Vad hände med "själv är bäste dräng"?

Skulle jag hänge mig åt någon religion så är det nog antingen hinduism eller buddhism.
Men näe, nu är min tro som sådan att jag tror på mig själv.
And that's it.

No offence though till alla ni troende där ute.
Kan jag acceptera er (vilket jag gör sålänge ni inte försöker köra ner er tro i halsen på mig) tro så får ni acceptera mig och min icke-högre-makt-tro.