Mary Madskills

Jag tror inte att det finns något i hela världen som kan få mig att tappa allt självförtroende så mycket som Matematik C.
(kände mig dock inte så smart när jag läste Matematik B heller)
Jag känner mig helt hopplöst korkad, dum, trög, blåst och intelligensbefriad.
Jag VET att matte inte är mitt starka ämne, jag är mer en språkmänniska än en matematikmänniska.
Jag FÖRSTÅR inte hur det är logiskt det här med alla siffror blandade med bokstäver, upphöjda, nedsänkta.
Känner mig så otroligt nedslagen.
Jag tror att jag har fattat en uppgift - oftast ett exempel i boken - och sedan när det är dags för nästa, ja då är det något helt annat än det man precis har lärt sig.
(känns det som iallafall)

Det blir inte bättre av att min lärare, som jag nämnt förut, tycker att jag bör hoppa av.
Vilket i sin tur betyder att HAN tycker att jag är hopplöst korkad, dum, trög blåst och intelligensbefriad.
Jag vill ju inget hellre än att motbevisa honom, men när jag försöker så slutar det ändå med att jag sitter här med 2 energidrycker i kroppen, tårarna rinnandes och känner mig värdelös för att JAG.INTE.FÖRSTÅR.

Imorgon ska jag ha prov och det känns hopplöst.
Jag vet ju att det kommer att gå åt helvete.
Inga stärkande ord spelar någon roll, för jag förstår inte.
Exponential- och potensfunktioner börjar jag få ett hum om.
Logaritmer förstår jag kanske pytte på.
Försöker förstå mig på tillämpningar på exponentialekvationer.
Har ännu inte ens försökt sätta mig in i förändringshastigheter och derivator eftersom jag förmodligen måste fatta det förestående innan och det gör jag ju inte.