Mary Madskills

Känner mig lite nere utan någon egentlig anledning.
Ska lägga mig och läsa lite till tonerna av min sad soppy sad-lista på Spotify.
Man får gärna komma med fler förslag på låtar till listan.

Jag och Jenny har gjort vårt första gemensamma pepparkakshus idag!
Jag fick ett infall och kände att "näe, nu har inte jag och roomie haft kvalitetstid på jättelänge", så då köpte jag sonika en flaska saftglögg, ett set pepparkakshus och en tub kristyr, nu ska här MYSAS!

Det blev skitfint (på framsidan, baksidan sprack, dumma pepparkaka - dålig kvalitet!).
Istället för de vanliga Nonstop/Neverstop/Smartiesarna så valde vi (läs: jag) att ha Ahlgrens juldekorationer istället.
SÅ fiiina granar är det runt lilla cribet nu.
Komplett med "istappar" och allt.

Nu sitter jag och myser med en kopp glögg och lyssnar på The Jayhawks medan jag väntar på att en go R ska komma hit och krama mig.
Och snön - ja den fortsätter att falla där utanför.
Eller ja, snarare vräker den ner.

Nej, jag är inte död.
Jag har bara varit hemma i Småland och arbetat hela helgen, 22 timmar utav de 48 som gick.
Med andra ord är jag och min kropp trött och mör, eftersom vi inte är vana vid hårt kroppsarbete längre.

I Småland var det ungefär dubbelt så mycket snö som här i Västra Götaland och det snöade fortfarande när jag lämnade Alvesta.
Tåget gick trots detta enligt tidtabellen.

Fick två fina julkappar av Annica, Nintendogodiset och Nagellacksblås-apan som jag skrivit om tidigare.
Hon är en dåre, helt enkelt.

Jag är yngst i en skara på 3 systrar.
Äldst på 34 år är Anna, sedan är det ett hopp på 5 år till Emily, 29 år och jag, jag är ju endast 26 år ung.
(vi som är bra på matte förstår nu att det är 3 år mellan mig och Emily)

Anna är sportfantast (ja det är du faktiskt) och har hållt på med både innebandy och curling, kollar gärna på fotboll och sådär.
Men hon tycker om musik också, hon har sedan 90talet varit insnöad på grunge.
Hon är utbildad elektroingenjör och typ skitsmart.
En sambo har hon sedan en evighet tillbaka (läs: typ... 15 år), han heter Tony och tillsammans har de på lyckats glra två goa pajkar som heter Alexander och Pontus.

Emily är liksom Anna sportintresserad och tycker om att träna, hon springer en halv miljard mil i veckan.
(i ärlighetens namn är det svårt att tro att vi är syskon vi tre, jag hatar att träna annat än i sänghalmen)
Hon är en partyprinsessa som tycker om att gå på nattklubbar och dansa rumpan av sig.
Ibland när hon dricker blir hon ungefär 4 år i huvudet, vilket oftast bara är roligt.
Emily är utbildad sjuksköterska och jobbar numer på ambulansen.

Något vi alla tre har gemensamt dock är vårt intresse för bandet kent.
Vi älskar kent och försöker tillsammans åka och se iallafall en spelning varje turné.

Min mamma heter Annelie och hon är 63 år fyllda.
Min pappa hette Bertil och han gick bort för 2½ år sedan, en vecka efter sin 63e födelsedag.

Om jag minns storyn rätt, vilket jag säkert inte gör, så träffades mina föräldrar på en bjudning hos en gemensam bekant som egentligen försökte fixa ihop mamma med pappas kompis.
Det gick således inte som tänkt och 1974 gifte de sig, mor och far.

Min pappa arbetade som sjöman sen han var 16 år, han var lite av en enstöring trots att (eller kanske just därför) han kom från en stor familj, han hade inte mindre än nio stycken syskon (ej i kronologisk ordning: Börje, Evy, Olle, Gitta, Tina, Lilian, Lasse, Majlis, Monica).
Hans yrke medförde då att han var borta hemifrån väldigt mycket, 2-4 månader i stöten för att sedan komma hem och vara hemma i ett par månader.
För mig har detta varit normalt, jag har ju aldrig vetat något annat, men jag kommer ihåg att mina klasskamrater tyckte att det var konstigt att pappa nästan aldrig var hemma och speciellt vid såna tillfällen som jul och födelsedagar.
Jag å andra sidan tyckte att det var jättekonstigt att deras pappor kom hem varje dag och så hade de aldrig några presenter från främmande länder med sig!

Min mamma föddes... ja jag vet inte riktigt, Söderhamn tror jag, men bodde till stor del nere i Skåne och Malmö.
På somrarna hälsade hon på sin mormor och morfar i Ryggen i Dalarna, det pratar hon ofta om.
Hon har en lillasyster som heter Linda, men hon hade även en tvilling som dog bara ett par timmar efter födseln. De var så himla små när de föddes att tvillingen inte överlevde.
Det var tydligen nästan så att mamma inte heller överlevde, om jag minns rätt.
Det här var ju i slutet av 40-talet och medan man idag kan rädda en bebis som väger mindre än ett smörpaket så hade detta varit omöjligt vid tiden för mors födelse.
(hoppas att jag inte hittat på allt detta i min hjärna, för jag är helt säker på att jag och mamma har pratat om det här?)

När jag växte upp arbetade mamma i affären i Skeen, byn där jag är uppvuxen (idyllen).
Jag tror inte att hon behövde arbeta för att vi hade dåligt med pengar, utan snarare för att hon behövde något att göra om dagarna.
När vi bodde i Australien var hon en så kallad housewife (eller ja, tog hand om hus och kids) för det gjorde alla andra kvinnor på gatan.
De träffades, lät barnen leka medan de vuxna spelade kort med varandra.

Min mamma har alltså nästan ensam fått uppfostra tre ungar, vilket inte kan ha varit helt lätt.
Visst, min äldsta storasyster Anna var the posterchild, så redig och ordentlig.
Men det fick mor igen ordentligt med både Emily och mig som var ena riktiga mardrömmar som tonåringar.
Mamma, hon är stark nog att ha klarat av allt som hänt och ändå kunna gå vidare.
Dock oroar jag mig lite för att hon är ensam när hon sitter där i sitt hus.

Min pappa, han var som sagt en enstöring och trivdes bäst nere i källaren i sin vedbod/verkstad när vi bodde i Skeen. Han kom egentligen bara upp när vi skulle äta, haha.
Han tyckte om öl - för smakens skull - och drack lika gärna lättöl som "riktig" öl.
Min mamma såg pappa utan skägg en gång och det var i början av deras förhållande.
Sedan dess hade han alltid skägg, jag har aldrig sett honom utan det.
Han tyckte om att berätta historier från sin tid ute på havet och han var en mycket duktig berättare.
Och väldigt allmänbildad, vann nästan alltid på TP!

Jag älskar mina föräldrar, även om jag såklart alltid varit närmare mamma än pappa (av förklarliga skäl), man kan/kunde alltid lita på dem att de ställer/ställde upp för en när man är/var i trubbel.
Det gör mamma fortfarande, eftersom jag är student har jag fasligt dåligt med pengar och ibland får jag komma till mor med svansen mellan benen och be om ett lån (som både hon och jag vet att det kommer dröja länge innan jag kan betala tillbaka).

Först - det här är på intet sätt en "diss" (eller vad ni ungdomar nu slänger er med för uttryck nuförtiden), utan endast en iakttagelse och lite personliga funderingar.
(jag vet att jag kommer att låta lite som en moraltant, be aware)

Inte mindre än 2 stycken bloggar på blogg.se's topp tio-lista startar just så - 14 år och gravid. (och det finns säkert fler barn som väntar barn där ute)
Det ena flickebarnet har just förlöst sin baby-pojke och den andra tösen väntar tvillingar.

Okej, det var det.
Vad är det då för iakttagelse och funderingar jag vill ha sagt med detta?

För det första är det skrämmande att 14åringar har sex, det är än mer skrämmande att de har oskyddat sex.
Visst, jag kanske var sen i min sexuella utveckling, jag började inte ha sex på riktigt förrän jag var 16 år och inte ens då var det speciellt många gånger, alltid skyddat och med min dåvarande pojkvän.
Efter att vi hade gjort slut tror jag inte att jag låg med någon förrän jag var nästan 18 år.
Personligen tycker jag inte att 16åringar är så himla mycket mer kloka i sina tankar och handlingar än vad 14åringar är, men eftersom "byxmyndighetsgränsen" går vid 15 år så är det väl nåt geni som forskat kring ämnet och tycker att 15åringar, de är vuxna nog att bump uglies med varann.

Alltså, jag är i den andra halvan av 20årsåldern dvs - jag är närmare 30 år.
Och jag tvivlar starkt på att jag skulle kunna ta hand om en bebis - eller tvivlar, jag vet att jag i dagsläget inte skulle kunna ta hand om en bebis.
1. jag har ingen färdig utbildning
2. jag har inget jobb och därför inga pengar
3. jag kan för fan knappt ta hand om mig själv och jag är nästan 30 år!! *det här sägs med glimten i ögat*

(misstolka mig inte nu, jag är fantastiskt bra på att ta hand om mina vänners kids och jag älskar barn. Men att sitta barnvakt är inte samma sak som att ha en egen bebis.)

Att 14åringar blir gravida och sedan behåller bebis är helt ofattbart i min värld.
För om inte jag kan ta hand om en bebis när jag är en vuxen människa hur ska då ett barn kunna ta hand om en bebis?

En 14åring har ingen utbildning. (käre barn, jag vet att man känner sig jättevuxen när man går i högstadiet - det gjorde jag också - men du är inte vuxen.)
En 14åring har med stor sannolikhet inget jobb. (och om du har det så är det av den lättare tycpen och ger dålig lön)
En 14åring kan inte ta hand om sig själv, då denne är ett barn, (hade de kunnat de hade de inte blivit gravida)
det finns en anledning till varför man inte är myndig förrän man är 18 år.
En 14åring har alltså betydligt sämre förutsättningar för att fixa att bli förälder, då denne inte ens har fått chansen till att skaffa sig den erfarenhet som krävs ännu eftersom denne fortfarande själv är ett barn.

Så snälla snälla rara 14åringar.
Sluta knulla.
Eller använd dubbla kondomer tillsammans med P-piller, P-stav, P-plåster.
Jag blir så nervös.

All cred till de barn som väljer att behålla och faktiskt klarar av det.
Tyvärr är det alltför många som inte kan det.

Ett liv består ju av så många ögonblick och trots att jag förhoppningsvis kanske bara levt som mest en tredjedel av mitt liv så har jag varit med om så många ögonblick, både glada och sorgliga.

Ett fint ögonblick jag vill lyfta fram lite extra är när jag för första gången såg min vän Emmas förstfödde son Albin.
Han var en dag gammal och så himla himla fina att jag inte kunde låta bli att gråta.
Jag älskar Albin lika mycket som jag älskar mina egna systersöner Alexander och Pontus.
Men de är så stora nu, i somras fyllde Alexander 12 år och 10 dar senare fyllde Pontus 9 år.
Albin, han är ju bara 4 år och för honom är man fortfarande världens häftigaste Maria.
(Alexander & Pontus tycker ju mest att man är en sån där dryg moster nuförti'n)

Naturligtvis tycker jag precis lika mycket om Emmas yngsta son Oscar, men honom fick jag inte se förrän han var åtminstone nån vecka!

Det absolut bästa med smågrabbarna Holmberg är de stora mysiga kramarna de överöser en med när man kliver innanför dörren.
Så mysigt!

Skrutt-AbbeDabbe & Emma hälsade på mig i slutet av september.
Vi gick på Liseberg.

 

Ja, det var ju lättare i teorin än i praktiken att panera torsk.
Jävlar vilket meck!

Men det blev rätt bra ändå till slut och roomien min tyckte också att det var gott.

Panerad torsk, kokt potatis
och en kall sås på creme fraiche, örtaromat,salt,peppar och dill.

Hade inte tid igår, så det blir en dags försening här nu.

Jag är en lyckligt lottad människa som inte bara har en bästa vän utan tre!




Johan och jag har känt varandra i halva mitt liv.
När jag började sjunde klass på Astradskolan så gick han i åttonde klass.
Jag vet inte riktigt hur vi började hänga med varandra, men det gjorde vi.
Johan är som en storebror för mig, han betyder så otroligt mycket.
Folk frågar alltid om vi någonsin har tagit vår vänskap ett steg längre, för uppenbarligen kan en kille och en tjej inte vara just bara vänner. Bästa vänner.
Men nej, det har vi inte. Vi har pussats ibland, men bara i all vänskaplighet.
Nu när jag bor i Göteborg så saknar jag honom så fantastiskt mycket, det är jättetråkigt att vi inte längre kan ses på en kväll, dela ett sexpack folköl och lira TVspel.





Emma är Johans tvillingsyster och även om jag känt henne lika länge som Johan så var det inte förrän Johan ryckte in i lumpen som vi riktigt connectade på riktigt.
Jag antar att vi båda saknade vår "bror" så mycket att vi sökte oss till varandra (och tacka fan för det!).
Tack vare Emma så upptäckte jag Sweden Rock Festival och tillsammans med henne har jag haft några av de absolut roligaste festivalerna.
Emma är en fantastiskt människa, vän och mor, hon är den mest omtänksamma person jag någonsin träffat och jag vet ingen som bryr sig så mycket om eller ställer upp så mycket för sina nära och kära som Emma.
Saknaden är sjukt stor när man bor så långt bort nuförtiden och jag saknar hela hennes underbara lilla familj också, inte bara Emma.





Jenny, denna underbara människa som jag numer bor ihop med.
Vi träffades för första gången för nästan exakt 8 år sedan, när vi tillsammans med gemensamma vänner skulle åka till Finland och kolla på HIM.
Tillsammans med Jenny har jag haft världens absolut roligaste tillfällen, vi har varit med om så sjukt mycket tillsammans - roadtrips, festivaler, vanliga fester.
Jenny är också en sån där som bryr sig väldigt mycket om sina nära och kära, hon är ständigt på vift, men det är ju det som gör henne så fantastisk.
Jag är så glad att jag har Jenny och hennes familj, de får mig verkligen att känna mig som en i familjen nu när jag inte bor "hemma" längre.
Much appreciated!

En liten uppdatering om vad som hänt i mitt otroligt spännande liv de senaste dagarna:

I torsdags var det löning and I went wild and crazy på stan med VBÅ (Världens Bästa Åsa).
Jag var inne i stan redan klockan 9 på morgonen, så jag åt frukost på Subway.
Skickade ett SMS till Åsa och frågade om hon vill göra stan osäker med mig.
Det ville hon - två timmar senare när hon såg SMSet.

På Beyond Retro, denna fantastisk secondhand-butik hittade jag inte mindre än 3 tischor:
blå Denver Broncos tischa från 1987
röd tischa med tryck: Draft Beer Not People
vit USA Summer Olympic Team 1984 tischa



Enligt ett par bekanta som jag träffade på Mexico-festen i fredags så ser jag lesbisk ut i den blå Broncos-tröjan.
Hur fan ser man lesbisk ut???

Nåväl, åter till torsdagen.
På H&M blev det ett par nya jeans med "boyfriend fit", sådär lite loosa och sköna samt ett par gosiga benvärmare på rean. (byxorna har jag på mig på bilderna här ovanför)

Köpte en vodka och en flaska Red Berry Sourz.
Jag och VBÅ gick loss på det härhemma en stund innan R rikngde och ville att vi skulle komma hem till Kiruna istället.
Sagt å gjort, vi kom, de var fulla, Kiruna däckade.
Drog en sväng till Lilla London, sen hem.


På fredagen mådde vi lite dåligt allihopa, men R åkte sen hem till sig och jag å VBÅ drog ner till centrum här i partille, köpte en liten vodka (hade fortfarande lite kvar från gårdagen) och satte sedan av till Mexico-festen med Jenny.
Det var full rulle och många sombreros och ponchos, tequila och nachos.
Vid ett-snåret dök R upp och festade loss ordentligt, dansade på bordet osv.
Klockan 05.30 snubblade fyra stycken något överberusade mexikaner hem in i Casa Berggren/Madskills.

TACK HELENA OCH PATRIK FÖR DENNA SJUKT ROLIGA FEST!!


I lördags gjorde vi verkligen ingenting, eller jo.
Jag lagade en underbart god gryta som jag fått tips av från Lina.
Ett långkok på 3 timmar, men det var det värt.

Idag har det inte heller hänt mycket, förutom ett lussebullsbak.

Alltså... jag kan verkligen inte skämta.
Så jag har inga skämt alls.

Men jag kan tipsa om saker som är roliga kanske? Saker som får mig att skratta?

1. Eddie Izzard.
   En fantastisk komiker.
   
   
   
2. The Big Bang Theory.
   Förmodligen det absolut roligaste som går på TV just nu.
   Kanske ever.
   
   
3. R.
   En trevlig karl som nästan alltid får mig att skratta, speciellt när han dansar "sexigt" på borden när han är full.

Vår familj har aldrig varit religiös, aldrig troende.
Visst, vi är döpta, men det är också allt.
Jag är inte konfirmerad och de enda gånger jag varit i en kyrka är under skolavslutningar, dop och begravningar.
Jag tycker inte om att gå i kyrkan, det ger mig en olustig känsla att stiga in i en kyrka - mest för att jag vet att nu kommer jag att tvingas att lyssna på en jävla massa skräp.

För mig så finns det ingen Gud.
Ingen långskäggig man som sitter däruppe och styr över våra liv, ingen gubbe som viftade med nävarna och skapade jorde och allt vad det var.
Ingen Gud som straffar och belönar.
Jag tror att vi alla styr över vårt eget öde, att vi har full kontroll över vad som händer i våra liv.
Kristendomen och de religioner som liknar den (judendom, islam främst) tycker jag är rena rama rappakaljan.
Jag tycker att det är lite tragisk att det finns människor som är så pass "svaga" i sig själva att de känner att de måste ha en högre makt att styra deras liv.
Vad hände med "själv är bäste dräng"?

Skulle jag hänge mig åt någon religion så är det nog antingen hinduism eller buddhism.
Men näe, nu är min tro som sådan att jag tror på mig själv.
And that's it.

No offence though till alla ni troende där ute.
Kan jag acceptera er (vilket jag gör sålänge ni inte försöker köra ner er tro i halsen på mig) tro så får ni acceptera mig och min icke-högre-makt-tro.

Först:
Jag hatar uttrycket handväska.
Så, avklarat.

I min svarta tygkasse med www.ljungby.se tryck finnes det för tillfället min kalender, 4 tamponger, ett taxikvitto, ett suddigum och en bläckpenna.

Ingen bild dock, hoppas ni överlever!

Dag nummer två då alltså.
Här ska jag visst berätta om min första kärlek.

Min allra allra första kärlek hette Josef och vi var ihop till och från under hela lekis, låg-och mellanstadiet.
Men det kanske inte är sådan första kärlek ni vill läsa om...

Min riktigt STORA kärlek hette David och var 8 år äldre än undertecknad.
Honom träffade jag ute en blöt kväll när jag var 17 (år 2001) när jag stod och beställde whiskey på en av mina favoritkrogar.
Hur fasiken kom hon in på krogen om hon bara var 17, undrar ni kanske.
Som jag nämnt tidigare var jag och min 3 år äldre syster Emily sjukt lika och så fort hon fick sitt körkort tog jag således över hennes ID-kort.

I flera år var vi (David och jag) bara vänner, han var en av mina absolut bästa vänner fast att jag var hopplöst kär i honom.
Vi låg med varann ett par gånger på fyllan sådär som det blir ibland och varenda gång så hoppades jag att det skulle innebära att han äntligen hade förstått att han var kär i mig också.

Det dröjde ända till sommaren 2005 innan han äntligen tog sitt förnuft tillfånga och fattade att han kände samma sak.
(Fyra år som man i retrospekt kanske kan tycka var något bortkastade, för jävlar vad folk jag avvisade enbart för att jag var så upp över öronen kär i David)

Vi var ihop lite mindre än ett år, mitt hjärta krossades och vår vänskap återhämtade sig aldrig riktigt, även om vi naturligtvis inte är ovänner idag.
Det är nog det jag saknar mest med det hela - vår vänskap.

Nåja, det var min första riktiga kärlek.

Alltså, det är så jävla kallt i vår lägenhet.
Vi har stängt alla ventiler, alla fönster är stängda och elementen är på max.
Men ändå är det så jävla jävla kallt att man huttrar typ.
Ringde P-bo imorse och bad dem komma hit och kolla om det var något vi kan ha tänkas glömma, de skulle komma i eftermiddag sa de.
Jo, tjena - jag har varit hemma hela dagen och inte fan har det kommit någon.

Har redan duschat idag, men får nog ta ett varmt bad för att tina upp.
Eller skaffa nån som kan värma mig.


Nåväl, imorgon är det torsdag - då blir det CSN-pengar!
YAY!
Ska försöka komma iväg till IKEA och köpa värmeljus (då ska det fan bli varmt här hemma), lite spots till mina två vitrinskåp å lite annat bös.

Tja'rå!
Nu är det väl inte sådär jättemånga som läser bloggen och ni som gör det känner mig rätt väl skulle jag tro, men rätt ska vara rätt.

Jag heter således Maria Viktoria Olsson, Madskills är alltså ett taget smeknamn men det finns inget som säger att jag inte lägger till det på riktigt vid tillfälle.
Ett annat namn jag gärna tar mig är Vau, som är min mors efternamn.
Det är estniskt då min morfar flydde från Estland under andra världskriget, träffade min mormor, got married and the rest is history s a s.

Jag föddes den 9 oktober 1984 i Ipswich utanför Brisbane på Australiens östkust.
Enligt mor ville jag väldigt gärna ut och hon fick i princip gå med benen i kors.
Jag var en ynklig liten rackare, lång och smal som attans (exakta mått och vikter kan jag dock inte i huvudet).
Jag har 2 äldre systrar, Anna och Emily - 34 resp. 29 år gamla.
Vi är lite lika alla tre, men när jag och Emily var i tonåren tog folk fel på oss för att vi var så lika.

1986 hade mina föräldrar fått nog av Australien (det var säkert mammas idé att åka hem, pappa hatade kyla) och i februari kom vi således hem till Sverige.
Samma dag som statsminister Olof Palme mördades, har jag hört.

Jag har varit bosatt i Småland större delen av mitt liv, i idyll-byn som är SKEEN.
När jag skulle börja gymnasiet flyttade jag hemifrån och bodde tillsammans med en kamrat i en lägenhet i Alvesta ett tag, sedan flyttade jag ner till Karlskrona för att sedan återvända till hemtrakterna och samhället Ljungby.
(eller världens tråkigaste ställe, same shit - different name)

Gymnasiet var tråkigt och jag tyckte att det var roligare att dricka sprit och hänga med pojkar än att plugga, utav vilken anledning jag nu i vuxna år går min fjärde termin på KOMVUX.
Jag har arbetat som bartender/servitris, som säljare på Statoil, på ett företag som tillverkar bl a elektromagneter för cancerbehandlingssystem (både på golvet och på kontoret) och i somras extraknäckte jag som merch-säljare på Sweden Rock Festival.


Sweden Rock ja, det är nog paradiset på jorden det.
Älskar platsen, stämningen, oftast stor del av banden.
Har varit besökare sen 2003, med undantaget 2007.
Musik tar en väldigt stor plats i mitt liv, ett tag var jag totalt hjärntvättad och lyssnade inte på annat än det finska bandet HIM och åkte runt här och där för att kolla på dem.
Det var så jag träffade en av mina bästa vänner, som jag även är roomie med idag.

Jag har 5 tatueringar, inga piercingar och två katter, Nyx & Hex eller Glenn och Benny, som jag älskar nästan villkorslöst.
Jag tycker om vodkadrinkar, öl, söta vita viner, te, kebab, tacos, wok, mat i de flesta former.
Att festa och ha skoj med mina vänner är viktigt (inte nödvändigtvis vara skitfull).
Jag var rökfri i 5 år, men i våras tog den onda anden tag i mig igen.
Försöker sluta och har lyckats hålla mig mestadels till att röka när jag är ute på galej.
Tittar gärna på porr och helst på när Jean Val Jean är med.


Jag är:
Lojal mot mina vänner och familj
Lite lat
Glad å sprallig
Ibland nedstämd
Tankspridd/glömsk

År 2008 gick min far bort i cancer och hela mitt liv blev uppånervänt.
Det var nog den absolut jobbigaste tiden i mitt liv.


Sen juli 2010 bor jag utanför Göteborg, i en kommun som heter Partille med min roomie Jenny.
(som är mycket bättre än din roomie)

Det cirkulerar tydligen en lista i bloggosfären.
(i princip varenda blogg man klickar in på har den här listan nerskriven)
Och jag är väl inte sämre jag!

Dag 01 - Presentera mig själv
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - I min handväska
Dag 04 - Min tro
Dag 05 - Mitt bästa skämt
Dag 06 - Min bästa vän
Dag 07 - Ett ögonblick
Dag 08 - Mina föräldrar
Dag 09 - Mina syskon
Dag 10 - Det här upprör mig

Så jag får väl börja med att ta dag ett dårå.
Medans jag väntar på att Easy A ska laddas ner.
(försökte kolla på den via stream, men det stannar ungefär var 10e minut för att buffra)

Skuttade in en sväng på H&M idag, det är alltid lite rea där.
Hittade en jacka jag jätte-jätte-gärna vill ha, tyvärr finns den bara i stl 38 (och ja, jag är en 40 SO WHAT?!).
Provade den ändå och den satt kanske inte så illa - eller ser jag lite gravid ut?
För ynkliga 350:- kanske man kan se lite gravid ut?
Nackdelen är ju dock att jag inte kommer att kunna ha någon tjocktröja under, så undrar om den är tillräckligt varm?
Jag gillar att kragen är sådär stor och mysig!


(jag har näven i fickan, kan det vara därför det putar ut så mycket nertill?)

Ja, och de där shortsen hittade jag också, för 75:-.
De vill jag verkligen ha.
Får se om man ens har några pengar över på fredag efter hyra och räkningar och storhandling.

tröjan den kostar 50:- men vette fan... alltså, alla andra ser så himla sköna och bohemiska och käcka ut i sina stora tröjor.
Jag ser bara... massiv ut, typ.

Och håret mitt... jag måste fan göra nåt åt det nu.
Ska man klippa sig kort på riktigt?
Fast då kan jag ju inte ha mina extensions som jag tycker så mycket om.
Men fan alltså, mitt "långa" riktiga hår måste iallafall toppas, det är sjukt slitet.
Usch.

Och såhär ser det ut i Partille för tillfället (läs: för ett par timmar sen):

Jaha, då hoppas jag att alla är nöjda och glada för nu har även jag blivit förkyld.
Det är vansinnigt kallt i lägenheten, vet inte varför.
Alla fönster stängda, elementen är på, men det är ändock precis iskallt.

Jag ska  fan inte gå runt och snora på fredag, då är det ju Mexico-fest hos Helena och Patrik!!
Dricka tequila (nåja), äta nachos och ha sombrero på mig.
Och på lördag ska vi ha julstök och så ska jag laga en gryta som Lina tipsat om.
FUCK THIS!


Å snön yr.

SUck.